Julian Wahlgren har skrivit en rad insändare om EU, som jag tidigare har kommenterat på andra debattsidor. Debatten har återigen blossat upp här på Tvärdrag. För tydlighetens skull så identifierar jag mig varken som EU-kritiker eller EU-romantiker, skriver Leo Nilsson i en replik till Julian Wahlgren.
Som jag tidigare framfört innebär medlemskapet betydande fördelar, såsom GDPR, men också nackdelar, inte minst för arbetstagarna och den svenska modellen. Oavsett var man står i EU-frågan anser jag att Sveriges relation till unionen behöver förtydligas. Detta mot bakgrund av de konstitutionella spänningar som uppstår mellan svensk rätt och EU-rätten.
Den första paragrafen i regeringsformen inleds med orden: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Detta kallas för folksuveränitetsprincipen inom statsvetenskapen. Att denna princip inleder Sveriges viktigaste grundlag är ingen slump. Att den offentliga makten ska utgå från folket och “[…] förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick […]” utgör själva grunden för vår demokrati.
Men stämmer det egentligen med verkligheten idag? Inte fullt ut, åtminstone inte sedan EU-inträdet 1995. Medlemskapet har inneburit att betydande beslutanderätt har övergått från svenska riksdagen till EU-organ. Redan inför medlemskapet behövde regeringsformen anpassas för detta. Genom grundlagsreformen 2010 ändrades regleringen ytterligare. Men även med denna förändring kvarstår en motsättning mellan folksuveräniteten och EU:s institutioner.
Lösningen blev att tillåta överlåtelse av beslutanderätt till EU, så länge överlåtelsen inte rör principerna för statsskicket och innehåller motsvarande fri- och rättigheter som regeringsformen och europakonventionen inom samarbetsområdet som överlåtelsen sker. Men vad innebär detta i praktiken? Det innebär att svenska domstolar och myndigheter ska åsidosätta svensk lagstiftning som strider mot EU-rätt. Detta gäller även i förhållande till flera grundlagsbestämmelser.
Samtidigt innebär det att en del av den lagstiftande makten flyttas från riksdagen till EU:s lagstiftande organ. I ministerrådet, som förutom Europaparlamentet beslutar om EU-lagstiftning, representeras Sverige inte av riksdagen, utan regeringen. I direkt strid med svensk institutionell praxis där riksdagen stiftar lagar och regeringen verkställer, innebär EU-medlemskapet att regeringen har delvis delgivits direkt lagstiftande makt, över lag såväl som grundlag.
Även EU-domstolens förhållande till svensk rättstillämpning väcker frågor. EU-domstolen fungerar i praktiken som en författningsdomstol. Genom sina domstolsbeslut kan domstolen besluta att svensk lagstiftning strider mot EU-rätten, med innebörden att svenska domstolar tvingas underlåta att tillämpa den. Det är en långtgående befogenhet som inte ens tillfaller högsta domstolen i Sverige.
Hur kan vi då reformera EU? Det är en stor fråga utan något enkelt svar. En återgång till en striktare tillämpning av folksuveränitetsprincipen efter svensk konstitutionell tradition skulle innebära att EU-rättens företräde försvinner och att riksdagen istället godkänner hur EU:s regler ska tillämpas. En sådan förändring skulle dock stå i konflikt med Sveriges nuvarande åtaganden i relation till EU och få betydande internationella konsekvenser. Ett annat alternativ vore en grundläggande förändring av EU:s lagstiftningsprocess, exempelvis genom att avveckla ministerrådet och därmed förändra medlemsstaternas roll i unionens beslutsfattande. En sådan utveckling förblir dock i nutid, till synes osannolik.
Julians förslag om en federalisering av EU är ytterligare ett alternativ. En federalisering skulle skapa en gemensam konstitutionell ordning. Att avveckla den nationella suveräniteten skulle kanske lösa vissa konstitutionella motsättningar. Men det innebär också i praktiken en avveckling av Sverige som självständig stat, jag tror knappast att Sveriges befolkning är redo att acceptera en sådan lösning. Jag delar inte heller Julians uppfattning om att den internationella socialismens mål omfattar bildandet av en “världsrepublik”.
Det finns givetvis också en sista och mer sannolik väg: bevarandet av status quo. Att fortsätta med en ordning där EU-rättens företräde står i kontrast till svensk konstitutionell tradition och där gränsen mellan svensk och överstatlig beslutanderätt förblir omdiskuterad.
Detta är en replik på Julian Wahlgrens artikel: Ödesvalet: Federalisera eller Swexit
